Jag kommer ihåg min ungdoms glansdagar då salarna i mitt slott ekade av skratt och glädje, då glädje och fest var ledorden som formade vår omgivning.
Det var nästan som om sommaren aldrig skulle ta slut, det var nästan som om vår ungdom aldrig skulle få blekna.
Men det gjorde den, slottet och dess invånare föll på sämre tider och snart så försvann de alla, en efter en.
Den första som gick bort var om jag inte missminner mig var frun, hon var så vacker.
Skör men samtidigt väldigt kraftfull och fylld med en sådan kraft och karisma, och det fanns ingen i slottet som inte älskade henne.
Vi förlorade henne till sjukdom efter det 27e året.
Hennes man greps av sorg och deras barn av oro och rädsla... det var som om alla i slottet blev härdade efter fruns bortgång, och en ny kall cynism växte fram, jag såg det väldigt tydligt i herrn.
Barnen var de sista som gav upp hoppet, de stannade kvar medens deras gamle far låg för döden vilken han förkastade bittert.
I sitt omtöcknade stadium av bitter förvirring så ströp han ihjäl prästen som kommit för att vaka och han skrek på barnen att de var horungar som fötts ur helvetets mörka käftar.
Detta krossade deras små hjärtan och jag var tvungen att förklara att deras far fullständigt hade tappat förståndet och att det inte fanns något vi kunde göra, förutom att be.
Herrn låste in sig i den västra flygeln och där är han än kvar.
Ni förstår, min uppgift efter att herrn fullständigt tappat förståndet var att ta hand om barnen.
Det var då vi fick uppleva vad jag skulle vilja kalla "den andra sommaren" barnens skratt ekade genom korridorerna och de lekte på borggården.
Jag brukade stå med dem där ute och vaka över dem, likt en hök.
Och nästan varje dag så sneglade jag bort mot ett av de stora fönsterna i den västra flygeln, och varje dag, varje dag då barnen lekte så stod herrn alltid i samma fönster.
Inlindad i en stor mörk skinnrock med huva och blickade ut över borggården, och han log...det var de ända gångerna han någonsin log efter att frun hade gått bort.
Men tiden gick och barnen växte upp, de växte upp och flyttade ut.
Nu bor de många mil härifrån och allt som finns kvar här i slottet är jag, herrn ser jag aldrig till... även om jag kan höra hans plågade skrik från den västra flygeln om nätterna, så ser jag aldrig honom.
Hela slottet har förfallit nu på senare dagar...det är bara jag och herrn kvar, barnen hälsar aldrig på, men vem kan klandra dem?
