2: Mimikry

Jag jobbade på ett ålderdomshem i Östra Göteborg när mitt liv förändrades helt, när jag lärde mig om sann skräck.
Jag fick under sommaren börja jobba på Avdelning 33 som var en demensavdelning.
Pga "särskilda omständigheter" så fick bara rutinerad personal jobba på avdelning 33, för de flesta så godtogs förklaringar om "speciella omständigheter", "utåtagerande brukare" och "psykosproblematik", men nu i efterhand så vet jag varför de inte vill ha en hög omsättning av vikarier där.
Jag platsade däremot på avdelningen då jag hade jobbat över 10 år i vården och var utbildad undersköterska, jag hade blivit rekommenderad för 33an pga att jag aldrig ifrågasatte samordnare, pedagoger eller sjuksköterskan utan bara gjorde mitt jobb.

Introduktionen sköttes av Biggan, en äldre kvinna som var riktigt salt och kunde röka en pall mall 100's på 3 bloss, hon gick igenom hela avdelningen och jag fick träffa de dåvarande brukarna allt var som på vilket vårdboende som helst...tills vi kom till lägenhet 8.
"Där får du inte gå in" sa hon kort.
När jag frågade varför så kom hon med förklaringar om att brukaren där inne var väldigt utåtagerande och krävde speciell personal.

Hela sommaren spenderade jag med att ta hand om en kvinna som bodde i västra flygeln, hon var lite småvirrig och rätt skröplig men inte så värst dement, det mest karakteristiska för henne var hennes nattlinne, ett i mitt tycke smaklöst plagg med ett ljust paljettmönster runt kragen som en gång i tiden säkert skulle föreställt blåsippor.
Varje morgon som jag kom in, varje kväll när hon gick och la sig och under alla dygnets timmar så kunde man höra "hjääääälp", "hjäääääääälp!" från lägenheten bredvid, kvinnan klagade på den konstanta klagosången och jag framförde detta till min samordnare som viftade bort det med " brukarens särskilda vårdbehov" och sa att jag inte skulle tänka mer på detta.
Kvinnan blev inte direkt nöjd när jag framförde förklaringen, men tackade mig för att jag hade försökt åtgärda situationen.

När hösten närmade sig så hade jag helt kopplat bort "den klagande mannen", kvinnan i lägenheten bredvid gick bort i vinterkräksjukan i November men lyckades smitta ner nästan hela personalstyrkan och resterande brukare innan hon dog.
Läget var minst sagt kaotiskt och jag verkade vara den enda som inte blev smittad, läget blev såpass kritiskt så att samordnaren blev tvungen att ta in vikarier.

Eftersom jag var den enda fasta personalen så fick jag ta introduktionen med alla vikarier och jag poängterade likt Biggan att rum 8 inte var något som de skulle bry sig om.
Det hela fungerade, skakigt men det rullade på.
Tills en lördagskväll.

Den bokade kvällspersonalen kom inte...istället kom Amanda.
En ung konstnärlig kvinna som alltid ville göra bra ifrån sig, men hon var ängslig och stressad det hade något att göra med hennes hemsituation, hon sa något om att hon precis gjort slut med sin pojkvän och hade i affekt stormat ut från lägenheten när hon fick sms:et från bemanningen om att det var kris på Avdelning 33.
Hela situationen var väldigt omskakande och i kalabaliken som uppstod när en brukare kaskadspydde i allmänna utrymmet så glömde jag helt att berätta om lägenhet 8.

Kvällen fortskred i kaotisk ordning ända tills jag på min sista vända mellan tvättstugan och allrummet hörde det som för alltid kommer hemsöka mig.
"Jag tar det!" ropade Amanda.
Jag var tvungen att tänka efter vad hon skulle ta, med tanke på att inget larm hade gått...jag skyndade runt på avdelningen för att försöka lokalisera henne när jag såg det som gjorde att mina nackhår reste sig och gav mig en stor iskall klump i magen.
Dörren till lägenhet 8 stod på glänt, jag kände paniken komma krypande...jag hade glömt berätta för henne om lägenhet 8!
Jag öppnade dörren och tittade in.

Lägenheten bestod av en liten hall som ledde in till en toalett och ett större rum, det första som slog mig var stanken, det var en tung och söt-sliskig stank, som när kött ruttnar.
Det obehagligaste var att även fast hela avdelningen hade en karakteristisk odör av ammoniak och desinfektionsmedel samt den säsongsburna stanken av vinterkräksjuka och allt vad det innebär så var den här stanken värre!
Efter att stanken nästan fått mig att kollapsa så insåg jag att det vanliga linoleumgolvet som fanns på resten av avdelningen inte fanns i lägenheten, det var bara fläckig betong, den modul med garderober som brukade finnas i änden av hallen stod alla tomma utan luckor eller innanmäte.

Jag gick sakta in i lägenheten när jag hörde ett molande frasande ljud, sneglade in i badrummet...det var helt kalt, ingen toalett, inget kakel, ingen dusch inte ens en spegel satt på väggen.

Det stora rummet var helt oinrett, ingen kyl, inget pentry, inga möbler bara fläckigt betonggolv och plank över fönstren det fanns ingenting där inne förutom en hög med smutsiga trasor, jag tittade undersökande på högen när chocken kom, där på toppen av högen låg ett rost-fläckigt nattlinne med paljetter runt kragen, det var trasigt och skitigt men jag kände igen det...
Det var min tidigare brukares nattlinne!

Mitt emot högen med lump så stod "det"...sängen som den klagande mannen låg i, det var ingen säng... det var något annat, något som inte ska kunna finnas!
Den öppnade upp sig och mellan madrassen och karmen så stack Amanda fram, sängen hade enorma gulnande tänder som gick i fyra rader, två uppe och två nere.
Men det värsta var att det var omöjligt att identifiera tänderna som varken mänskliga eller djurliknande det var ett mellanting, något som enligt all form av känd biologi INTE skulle existera!
Madrassen och karmen formade två enorma käkar och mannen som låg i sängen rörde sig onaturligt och mekaniskt, som om han var en animatronisk figur en sån som man kan se i ett spökhus...
Hans mun formade orden "hjääääälp", "hjäääääääälp!" men inga ord kom från hans mun istället kom ett gutturalt, väsande ja nästan pipande ljud som när man sakta släpper ut luften ur en ballong, han låg vänd mot mig men noterade inte ens att jag stod i dörrkarmen mellan hallen och rummet.
Jag tappade balansen och såg Amandas skräckslagna ansikte försöka forma orden "hjälp mig" medans varelsens enorma slemmiga tunga sakta ströp och drog henne längre in i det enorma gapet...

"Det" gav ifrån sig ett gurglande och ansträngt läte samtidigt som jag kunde höra Amandas ben och brosk krossas av trycket från käkarna, allt blev svart.

När jag vaknade till så låg jag i soffan i allrummet, nattvakten en lång, mörk och lite udda man vid namn Clifford frågade mig.
"Vad har du gjort?"
Jag hann inte svara innan nästa fråga kom.
"VARFÖR var du inne i lägenhet nr 8?"
Allt jag kunde få fram var "jag vet inte...hon, vikarien det var en ny, hon gick in..."

Clifford gav mig en sträng blick.
"Hon gick alltså härifrån vid 21?"
Jag förstod ingenting..."ne" jag hann inte svara innan han sa igen med samma stränga röst.
"Hon gick hem vid 21!"
Det var som om någon annan svarade åt mig.
"Ja hon gick hem vid 21."

Jag krystade fram..."i lägenheten, vad..."
Clifford suckade och svarade lågaffektivt "speciella omständigheter".
Jag förstod ingenting, "vad var det jag såg?" fick jag tillslut fram.
Han suckade igen och svarade lugnt.
"Du såg herr Hansson, en brukare med väldigt speciellt vårdbehov"
Det var allt han sa.
Jag var fortfarande chockad "det där var ingen människa" fick jag fram medans jag stirrade ut i tomma intet.

Clifford skakade på huvudet, "Du yrar, det är nog bäst att du kontaktar en läkare, jag tror du är utbränd, det här är klassiskt utmattningssyndrom-symtom".
Sa han lugnt och myndigt.
Han gav mig numret till en läkare som sitter på Nötkärnan, en vårdcentral i Bergsjön.
"Ring doktor Areman"
De följande dagarna var en kaotisk strömning av känslointryck, allt jag såg när jag stängde ögonen var scenen som utspelat sig i lägenhet nr 8, jag blev ett vrak, kunde inte sova, kunde inte äta.

Några dagar senare så var jag sjukskriven, Areman satte precis som Clifford diagnosen "utmattningssyndrom" och skrev ut halva apoteket till mig.
Jag har aldrig gått tillbaka till Avdelning 33, dels för att jag inte kan bli av med min sjukskrivning och dels för att jag får panikångest vid blotta synen av huset...numera lever jag ett rätt stilla liv som "sjukpensionär" ja eller Dr Areman förlänger alltid min sjukskrivning var fjärde månad och har gjort så i snart 20 års tid, men oavsett hur mycket valium, imovane, xanor eller stilnoct jag äter så hör jag det fortfarande, det är värst när jag ska gå och lägga mig...för i den mörka ensamheten i mitt sovrum så hör jag fortfarande..."hjäääälp", "hjääääääälp".

1: Lasarus

3 år har passerat, livet har haft sin gång.
Döden, ångest och självhat är ett minne från ett tidigare liv.
Jag överlevde men flera dog på vägen.
Tidigare tankar och dogmer har satts på sin spets, i slutändan så var det aldrig fel på mig, det var fel på Stockholm, jag var en saltvattensfisk i bräckt vatten.

Jag umgicks med vampyrer och blev en sådan själv, självbevarelsedrift antar jag...
Insikten att jag hela mitt liv kämpat emot mitt sanna jag, jag försökte vara det som förväntades istället för den som jag ville vara.
Jag var en människa i maskopi med vålnader och demoner, jag kämpade för att leva medans de sög livet ur mig, nu kan jag stolt säga att "jag hör till de få som kan leva".

drömmarna

likt enorma nidbilder av tinnar och torn, reser de sig ur den tjocka och svavelosande dimman.
ett bio-organiskt slott som luktar gammalt kalk och den förmultnade stanken av ben.
jag står i någonting som bäst kan liknas vid en färgskiftande välling, en oljig hinna som döljer den mjuka och lömska bottnen.
i fjärran så hörs ett lågt och hotfullt muller, som om jorden själv sörjde för sitt eget öde.
i sakta mak rör jag mig med enorm möda genom det förbannade tjärret, den färgade sörjan är iskall...men jag svettas.

vid foten på den perverterade, karikatyrartade berget så kan jag inte ens förnimma himmelen längre, den tjocka svavelosande röken som pyser ut från bergssidan formar ett ogenomträngbart täcke.
med mina händer så letar jag efter något att hålla mig i medens min vänstra fot letar sig upp ur den giftiga vällingen och tar spjärn.
bergets porösa natur gör bestigningen livsfarlig, det bordunliknande ljudet blir bara starkare ju högre upp jag tar mig.

dimman är nu så tät så att varje andetag tvingar i mig den vidriga ångan, den smakar ammoniak och salt.
bestigningen är outhärdlig, för varje tag jag tar så känns det som om medvetandet kommer att lämna mig och att jag kommer falla handlöst ner i den stinkande och okända avgrund som jag kom ifrån.

efter vad jag uppfattade som en livstid så når jag en mindre platå strax ovanför den hemska dimman.
jag sätter mig utmattad, förvirrad och desorienterad med ryggen emot den porösa bergsväggen, jag sluter mina ögon blott för en sekund, men jag slår upp dom minst lika fort igen!
det borduna surrande ljudet har kommit närmre, det förföljer mig!
jag blickar panikartat ut mot horisonten, då ser jag det...
dessa kerubliknande varelser som inte motsvarade någonting jag någonsin hade stött på i mina långa studier om det makabra...de var vidriga styggelser och bröt mot samtliga av de evolutionistiska och fysiska lagar som jag sen barnsben hade lärt mig att respektera som sanningar.

kroppen liknade mest en hårig getingkropp, fast den var mycket större och med ett hemskt brun-lila skimmer över sig.
överkroppen var detsamma som ett litet barn inte äldre än 1 år!
men ansiktet var det vidrigaste och mest infernaliska jag någonsin har skådat, ansiktet var i ena stunden formlöst, för att i nästa genomgå en outförbar metamorfos.
först när jag såg den så var ansiktet densamma som kroppen, det vill säga ett litet barns för att sakta genomgå den ohyggliga förvandlingen till vad som bäst kunde beskrivas som en gam, samtidigt som dess huvud genomgick denna hemska förvandling så växte svarta metalliska klövar fram genom de små och rultiga händerna på den barnlika kroppen.

ansiktet genomgick ännu en förvandling och blev till vad jag uppfattade vara en väldigt tidigt stadie av ett krokodilliknande djur och avslutade med att förvandlas till ett enormt kattdjur, som i sin förvrängda och vidriga uppsyn påminde om ett sjukt lejon innan hela cykeln upprepades...
jag föll ihop i en liten hög och skyddade mitt ansikte med mina händer, snart ekade mitt skrik ut över det fördömda landskapet.
precis i samma ögonblick slogs mina ögon upp, jag låg på min kammare.
allt tedde sig vara en dröm, och jag skriver det här sista i förtroende ställning till er, för alla tecken pekar på att det var en dröm, en ohygglig mardröm.
men varje gång jag stänger mina ögon kommer det tillbaka till mig, det hemska infernaliska surrandet, jag har inte sovit på 4 nätter.
varje natt så kommer det närmre och närmre, det började långt i fjärran men nu är det öronbedövande, stanken av svavel och kalk ligger även den tät, mina fåfänga försök att jaga bort stanken har bara resulterat i att den är starkare än någonsin.

jag vet inte vad som är värst, att allt det här är på riktigt.
eller att min fantasi kan skapa någonting såpass förhatligt och fel...

XV Scientology

Charles Manson.


Manson took over 150 hours of Scientology courses, rejected it as too crazy, and then went on to murder a whole bunch of people.

XI a blast from the past #7 Arctic Warfare



music: earth - mirage & crooked axis for string quartet

X a blast from the past #6 Twilight in paradise... the dark and decadent truth abouth psychadelic drugs

"Kommer någon av er att hitta tillbaka?"
Frågade jag, den där familjära känslan av att man inte kan kontrollera sin omgivning, man kan känna sig som ett med världen.
Men man kan även känna sig totalt uttittad och ensam...jag var någonstans emellan.
"Vi måste vidare, jag vill ha pilsner"
Sa han medans de började gå snabbare.
Jag tittade på min hand och såg ett glas nästan helfullt.
På ett spasmiskt sätt slog min arm upp och ner utan att jag kunde kontrollera det. Färgerna började flyta ihop, nu hände det...folk överallt festandes, högljuda, skrikandes, dekadenta.
Jag såg att två män hällde sprit på en ung kvinnas kurviga kropp och slickade av det. Allt snurrar.
"Heliga guds moder och jesus amalia"
"Vad händer?!"
"Vad skulle jag göra här?"
Jag snurrar snabbt runt och ser mina kamrater, och skyndar efter...det är hög musik överallt, det är dansmusik...RnB tror jag. Allt låter som en motorsåg mot mina öron.
Jag dricker den sista skvätten öl, jag svettas.
Mitt blod är för tjockt för den här värmen!
En transvestit tittar ut genom ett fönster och ropar på mig:
"Γεια εκεί αγόρι εραστών"
Det är grekiska, jag förstår inte vad han menar...men han slänger en slängkyss mot mig och jag förstår ingenting.
En tjock liten man kommer fram och gestikulerar väldigt kraftigt mot mig samtidigt som han skriker, han låter väldigt uppspelt och förbannad.
"Έχετε δει πάντα κάτι παρεμφερή; Εκείνος ο γιος μιας σκύλας προσπάθησε να κλέψει τα ψάρια μου Έτσι τον έκοψα νεκροί με αυτό το μαχαίρι"
Han visar mig en stor kniv med blod över hela bladet sen håller han upp ett avkapat huvud...jag kräks nästan.

Jag kommer fram till en strand och jag ställer mig för att ta en cigg ute på piren.
"Μου δώστε τη δέσμη χρημάτων!"
Någon skriker på mig..
Jag vänder mig om och jag ser att han håller i en pistol, han riktar den rakt mot mitt ansikte.
"I don't speak greece" säger jag lugnt..men min puls är skyhög.
"Give me the fucking money you faggot!" Skriker han och hans röst skär sig..han är rädd.
"I don't have any money, I'm sorry" Jag ser varenda por i hans ansikte, han hyperventilerar.
Han vet inte riktigt vad han ska göra, en liten tår faller från hans vänstra öga.
"Just put the gun down man, I'm with you" säger jag...han ser så ynklig ut när han står där.
"You fucker, you give me money!" Hans röst skär sig åter igen och han gråter öppet, men han försöker hålla tillbaka tårarna.
Jag tittar honom djupt i ögonen och jag märker att de börjar skjuta fyrverkerier inne i stan, de firar något.
"I told you, I don't have any money. Just put the gun down man" jag försöker tala vett med honom.
Han vet inte riktigt vad han ska säga..

Nu känner jag känslan, 7 simultana flashbacks på en och samma gång...L...S....D!
Han vickar på huvudet och tittar konstigt på mig...han har ingen aning om hur jag uppfattar situationen...och det har inte jag heller.
Han är tyst i vad som jag uppfattar som nästan 5 minuter, men om jag känner drogen rätt så är det snarare 5 sekunder.
"Ο νεκρός Θεός το ένα πρόσωπο που προσπαθώ να ληστεψω είναι ο μόνος τουρίστας χωρίς χρήματα" Han säger det med en stor klump i halsen...jag vet inte vad han menar, det låter som om han pratar baklänges.
Han vänder sig om och går därifrån...Jag känner att jag fryser, men det är omöjligt för det måste minst vara 20-25 grader i den svala grekiska-natten.
"Λυπάμαι ότι ο κύριος, αξίζω αυτό, αυτό είναι η μοίρα μου"
Ropar han till mig och jag vänder mig för att se honom.
"BLAM!"
Hans kropp flyger handlöst över piren och han slår i vattnet med ett hårt splash....vattnet färgas rött. Det luktar bränt kött, krut och rök.

Jag förstår helt plötsligt allt...jag tänder en ny cigarett och börjar gå.
Paradiset är egentligen inte en perfekt plats, det är bara en plats där man har målat över skavankerna för den stora massan.
Men vissa nätter, som den här så kommer verkligheten fram...och den är inte ond, den är bara sorglig.