Jag fick under sommaren börja jobba på Avdelning 33 som var en demensavdelning.
Pga "särskilda omständigheter" så fick bara rutinerad personal jobba på avdelning 33, för de flesta så godtogs förklaringar om "speciella omständigheter", "utåtagerande brukare" och "psykosproblematik", men nu i efterhand så vet jag varför de inte vill ha en hög omsättning av vikarier där.
Jag platsade däremot på avdelningen då jag hade jobbat över 10 år i vården och var utbildad undersköterska, jag hade blivit rekommenderad för 33an pga att jag aldrig ifrågasatte samordnare, pedagoger eller sjuksköterskan utan bara gjorde mitt jobb.
Introduktionen sköttes av Biggan, en äldre kvinna som var riktigt salt och kunde röka en pall mall 100's på 3 bloss, hon gick igenom hela avdelningen och jag fick träffa de dåvarande brukarna allt var som på vilket vårdboende som helst...tills vi kom till lägenhet 8.
"Där får du inte gå in" sa hon kort.
När jag frågade varför så kom hon med förklaringar om att brukaren där inne var väldigt utåtagerande och krävde speciell personal.
När jag frågade varför så kom hon med förklaringar om att brukaren där inne var väldigt utåtagerande och krävde speciell personal.
Hela sommaren spenderade jag med att ta hand om en kvinna som bodde i västra flygeln, hon var lite småvirrig och rätt skröplig men inte så värst dement, det mest karakteristiska för henne var hennes nattlinne, ett i mitt tycke smaklöst plagg med ett ljust paljettmönster runt kragen som en gång i tiden säkert skulle föreställt blåsippor.
Varje morgon som jag kom in, varje kväll när hon gick och la sig och under alla dygnets timmar så kunde man höra "hjääääälp", "hjäääääääälp!" från lägenheten bredvid, kvinnan klagade på den konstanta klagosången och jag framförde detta till min samordnare som viftade bort det med " brukarens särskilda vårdbehov" och sa att jag inte skulle tänka mer på detta.
Kvinnan blev inte direkt nöjd när jag framförde förklaringen, men tackade mig för att jag hade försökt åtgärda situationen.
När hösten närmade sig så hade jag helt kopplat bort "den klagande mannen", kvinnan i lägenheten bredvid gick bort i vinterkräksjukan i November men lyckades smitta ner nästan hela personalstyrkan och resterande brukare innan hon dog.
Läget var minst sagt kaotiskt och jag verkade vara den enda som inte blev smittad, läget blev såpass kritiskt så att samordnaren blev tvungen att ta in vikarier.
Eftersom jag var den enda fasta personalen så fick jag ta introduktionen med alla vikarier och jag poängterade likt Biggan att rum 8 inte var något som de skulle bry sig om.
Det hela fungerade, skakigt men det rullade på.
Tills en lördagskväll.
Den bokade kvällspersonalen kom inte...istället kom Amanda.
En ung konstnärlig kvinna som alltid ville göra bra ifrån sig, men hon var ängslig och stressad det hade något att göra med hennes hemsituation, hon sa något om att hon precis gjort slut med sin pojkvän och hade i affekt stormat ut från lägenheten när hon fick sms:et från bemanningen om att det var kris på Avdelning 33.
Hela situationen var väldigt omskakande och i kalabaliken som uppstod när en brukare kaskadspydde i allmänna utrymmet så glömde jag helt att berätta om lägenhet 8.
Kvällen fortskred i kaotisk ordning ända tills jag på min sista vända mellan tvättstugan och allrummet hörde det som för alltid kommer hemsöka mig.
"Jag tar det!" ropade Amanda.
Jag var tvungen att tänka efter vad hon skulle ta, med tanke på att inget larm hade gått...jag skyndade runt på avdelningen för att försöka lokalisera henne när jag såg det som gjorde att mina nackhår reste sig och gav mig en stor iskall klump i magen.
Dörren till lägenhet 8 stod på glänt, jag kände paniken komma krypande...jag hade glömt berätta för henne om lägenhet 8!
Jag öppnade dörren och tittade in.
Lägenheten bestod av en liten hall som ledde in till en toalett och ett större rum, det första som slog mig var stanken, det var en tung och söt-sliskig stank, som när kött ruttnar.
Det obehagligaste var att även fast hela avdelningen hade en karakteristisk odör av ammoniak och desinfektionsmedel samt den säsongsburna stanken av vinterkräksjuka och allt vad det innebär så var den här stanken värre!
Efter att stanken nästan fått mig att kollapsa så insåg jag att det vanliga linoleumgolvet som fanns på resten av avdelningen inte fanns i lägenheten, det var bara fläckig betong, den modul med garderober som brukade finnas i änden av hallen stod alla tomma utan luckor eller innanmäte.
Jag gick sakta in i lägenheten när jag hörde ett molande frasande ljud, sneglade in i badrummet...det var helt kalt, ingen toalett, inget kakel, ingen dusch inte ens en spegel satt på väggen.
Det stora rummet var helt oinrett, ingen kyl, inget pentry, inga möbler bara fläckigt betonggolv och plank över fönstren det fanns ingenting där inne förutom en hög med smutsiga trasor, jag tittade undersökande på högen när chocken kom, där på toppen av högen låg ett rost-fläckigt nattlinne med paljetter runt kragen, det var trasigt och skitigt men jag kände igen det...
Det var min tidigare brukares nattlinne!
Mitt emot högen med lump så stod "det"...sängen som den klagande mannen låg i, det var ingen säng... det var något annat, något som inte ska kunna finnas!
Den öppnade upp sig och mellan madrassen och karmen så stack Amanda fram, sängen hade enorma gulnande tänder som gick i fyra rader, två uppe och två nere.
Men det värsta var att det var omöjligt att identifiera tänderna som varken mänskliga eller djurliknande det var ett mellanting, något som enligt all form av känd biologi INTE skulle existera!
Madrassen och karmen formade två enorma käkar och mannen som låg i sängen rörde sig onaturligt och mekaniskt, som om han var en animatronisk figur en sån som man kan se i ett spökhus...
Hans mun formade orden "hjääääälp", "hjäääääääälp!" men inga ord kom från hans mun istället kom ett gutturalt, väsande ja nästan pipande ljud som när man sakta släpper ut luften ur en ballong, han låg vänd mot mig men noterade inte ens att jag stod i dörrkarmen mellan hallen och rummet.
Jag tappade balansen och såg Amandas skräckslagna ansikte försöka forma orden "hjälp mig" medans varelsens enorma slemmiga tunga sakta ströp och drog henne längre in i det enorma gapet...
"Det" gav ifrån sig ett gurglande och ansträngt läte samtidigt som jag kunde höra Amandas ben och brosk krossas av trycket från käkarna, allt blev svart.
När jag vaknade till så låg jag i soffan i allrummet, nattvakten en lång, mörk och lite udda man vid namn Clifford frågade mig.
"Vad har du gjort?"
Jag hann inte svara innan nästa fråga kom.
"VARFÖR var du inne i lägenhet nr 8?"
Allt jag kunde få fram var "jag vet inte...hon, vikarien det var en ny, hon gick in..."
Clifford gav mig en sträng blick.
"Hon gick alltså härifrån vid 21?"
Jag förstod ingenting..."ne" jag hann inte svara innan han sa igen med samma stränga röst.
"Hon gick hem vid 21!"
Det var som om någon annan svarade åt mig.
"Ja hon gick hem vid 21."
Jag krystade fram..."i lägenheten, vad..."
Clifford suckade och svarade lågaffektivt "speciella omständigheter".
Jag förstod ingenting, "vad var det jag såg?" fick jag tillslut fram.
Han suckade igen och svarade lugnt.
"Du såg herr Hansson, en brukare med väldigt speciellt vårdbehov"
Det var allt han sa.
Jag var fortfarande chockad "det där var ingen människa" fick jag fram medans jag stirrade ut i tomma intet.
Clifford skakade på huvudet, "Du yrar, det är nog bäst att du kontaktar en läkare, jag tror du är utbränd, det här är klassiskt utmattningssyndrom-symtom".
Sa han lugnt och myndigt.
Han gav mig numret till en läkare som sitter på Nötkärnan, en vårdcentral i Bergsjön.
"Ring doktor Areman"
De följande dagarna var en kaotisk strömning av känslointryck, allt jag såg när jag stängde ögonen var scenen som utspelat sig i lägenhet nr 8, jag blev ett vrak, kunde inte sova, kunde inte äta.
Några dagar senare så var jag sjukskriven, Areman satte precis som Clifford diagnosen "utmattningssyndrom" och skrev ut halva apoteket till mig.
Jag har aldrig gått tillbaka till Avdelning 33, dels för att jag inte kan bli av med min sjukskrivning och dels för att jag får panikångest vid blotta synen av huset...numera lever jag ett rätt stilla liv som "sjukpensionär" ja eller Dr Areman förlänger alltid min sjukskrivning var fjärde månad och har gjort så i snart 20 års tid, men oavsett hur mycket valium, imovane, xanor eller stilnoct jag äter så hör jag det fortfarande, det är värst när jag ska gå och lägga mig...för i den mörka ensamheten i mitt sovrum så hör jag fortfarande..."hjäääälp", "hjääääääälp".
De följande dagarna var en kaotisk strömning av känslointryck, allt jag såg när jag stängde ögonen var scenen som utspelat sig i lägenhet nr 8, jag blev ett vrak, kunde inte sova, kunde inte äta.
Några dagar senare så var jag sjukskriven, Areman satte precis som Clifford diagnosen "utmattningssyndrom" och skrev ut halva apoteket till mig.
Jag har aldrig gått tillbaka till Avdelning 33, dels för att jag inte kan bli av med min sjukskrivning och dels för att jag får panikångest vid blotta synen av huset...numera lever jag ett rätt stilla liv som "sjukpensionär" ja eller Dr Areman förlänger alltid min sjukskrivning var fjärde månad och har gjort så i snart 20 års tid, men oavsett hur mycket valium, imovane, xanor eller stilnoct jag äter så hör jag det fortfarande, det är värst när jag ska gå och lägga mig...för i den mörka ensamheten i mitt sovrum så hör jag fortfarande..."hjäääälp", "hjääääääälp".