ett bio-organiskt slott som luktar gammalt kalk och den förmultnade stanken av ben.
jag står i någonting som bäst kan liknas vid en färgskiftande välling, en oljig hinna som döljer den mjuka och lömska bottnen.
i fjärran så hörs ett lågt och hotfullt muller, som om jorden själv sörjde för sitt eget öde.
i sakta mak rör jag mig med enorm möda genom det förbannade tjärret, den färgade sörjan är iskall...men jag svettas.
vid foten på den perverterade, karikatyrartade berget så kan jag inte ens förnimma himmelen längre, den tjocka svavelosande röken som pyser ut från bergssidan formar ett ogenomträngbart täcke.
med mina händer så letar jag efter något att hålla mig i medens min vänstra fot letar sig upp ur den giftiga vällingen och tar spjärn.
bergets porösa natur gör bestigningen livsfarlig, det bordunliknande ljudet blir bara starkare ju högre upp jag tar mig.
dimman är nu så tät så att varje andetag tvingar i mig den vidriga ångan, den smakar ammoniak och salt.
bestigningen är outhärdlig, för varje tag jag tar så känns det som om medvetandet kommer att lämna mig och att jag kommer falla handlöst ner i den stinkande och okända avgrund som jag kom ifrån.
efter vad jag uppfattade som en livstid så når jag en mindre platå strax ovanför den hemska dimman.
jag sätter mig utmattad, förvirrad och desorienterad med ryggen emot den porösa bergsväggen, jag sluter mina ögon blott för en sekund, men jag slår upp dom minst lika fort igen!
det borduna surrande ljudet har kommit närmre, det förföljer mig!
jag blickar panikartat ut mot horisonten, då ser jag det...
dessa kerubliknande varelser som inte motsvarade någonting jag någonsin hade stött på i mina långa studier om det makabra...de var vidriga styggelser och bröt mot samtliga av de evolutionistiska och fysiska lagar som jag sen barnsben hade lärt mig att respektera som sanningar.
kroppen liknade mest en hårig getingkropp, fast den var mycket större och med ett hemskt brun-lila skimmer över sig.
överkroppen var detsamma som ett litet barn inte äldre än 1 år!
men ansiktet var det vidrigaste och mest infernaliska jag någonsin har skådat, ansiktet var i ena stunden formlöst, för att i nästa genomgå en outförbar metamorfos.
först när jag såg den så var ansiktet densamma som kroppen, det vill säga ett litet barns för att sakta genomgå den ohyggliga förvandlingen till vad som bäst kunde beskrivas som en gam, samtidigt som dess huvud genomgick denna hemska förvandling så växte svarta metalliska klövar fram genom de små och rultiga händerna på den barnlika kroppen.
ansiktet genomgick ännu en förvandling och blev till vad jag uppfattade vara en väldigt tidigt stadie av ett krokodilliknande djur och avslutade med att förvandlas till ett enormt kattdjur, som i sin förvrängda och vidriga uppsyn påminde om ett sjukt lejon innan hela cykeln upprepades...
jag föll ihop i en liten hög och skyddade mitt ansikte med mina händer, snart ekade mitt skrik ut över det fördömda landskapet.
precis i samma ögonblick slogs mina ögon upp, jag låg på min kammare.
allt tedde sig vara en dröm, och jag skriver det här sista i förtroende ställning till er, för alla tecken pekar på att det var en dröm, en ohygglig mardröm.
men varje gång jag stänger mina ögon kommer det tillbaka till mig, det hemska infernaliska surrandet, jag har inte sovit på 4 nätter.
varje natt så kommer det närmre och närmre, det började långt i fjärran men nu är det öronbedövande, stanken av svavel och kalk ligger även den tät, mina fåfänga försök att jaga bort stanken har bara resulterat i att den är starkare än någonsin.
jag vet inte vad som är värst, att allt det här är på riktigt.
eller att min fantasi kan skapa någonting såpass förhatligt och fel...