I: Det är inte tillräckligt att jag lyckas, andra ska misslyckas!


Jag ångrar ingenting, varken att jag mordhotade dom eller att jag isolerade mig från alla.
Jag ångrar INGENTING jag sagt, gjort eller önskat.
Problemet med att sväva runt i den eviga egotrippen som kallas livet är att det är nästintill omöjligt att inte sätta sig själv i centrum och sedan bli desillusionerad när det kommer fram att den personliga resan inte är något som andra tar hänsyn till.

"buhu jag är olyckligt kär" bla bla bla, ingen bryr sig, inte ens jag orkar bry mig.
Jag är inte ens kär, jag vill bara kunna bestämma över människor, det gör mig kanske till en emotionellt störd och hemsk människa, men det skiter jag fan fullständigt i.